Han såg henne på bussen idag igen. Bussen var som vanligt halvfull. Hon hade några väninor med sig. Det var alla välklädda i pastellfärgade vårkläder. Devisade mycket bar hud. Devar solbrända. Hans libido väcktes, men han tog det lillalugna, med tankepå deras ålder. Han förstod inte varför hon, den av dem som väckt hans sexuella begär och som han åtrådde, log mot honom, när hon gick förbi honom; bortsett från att de förragången de sågs, också på ettans buss, kanske han sneglatlite för mycket och för länge på henne. Nu var han av den uppfattningen att hon måste haförstått att ha ville ha henne. Så nu när han så in i hennes klarblå ögonkände hon sig förhoppningsvis bekräftad, speciell och utvald. De hadealltså setts förut utan att utbytanågraord med varandra, och nu gick förbi hans sittplats för att sätta sig med sina vänninor längst bak i bussen, sade hon inte hej eller tjena till honom när gon gick förbi, så hon ville nog bara känna att "hon har det", men utan förpliktelser, utan att det blev något av känslorna hon kanske kände, Han minnstänkte att hanskänslor för henne kunde speglas i hans ögon. Och sneglandet förstås. Hon var ju ändå rätt så ung. Hon ville förmodligenbarakunna få känna sig smickradoch uppskattad, men ville nog låta det stann på det planet. Bara tanken på det var nog tillfredsställande för henne, kunde man anta. Hon gav ett intryck av att vara mogen, sin unga ålder till tröst var det nog hos som var tänkaren bland hennes väninoor. De satt alltså längst bak i bussen och han hörde de säga någonting om "arselhålet". Ha var för dagen klädd i trasiga gympaskor, gråsvartajeanocesvart mockajacka. När de gick förbi, ångrade han sig nu i tanken, borde han åtminstone sagt hej till henne. Å andrasidan skulle det få jobbiga konsekvenser; om hon uppfattade en hälsning som en invit (eller var hon för ung att uppfatta det så?) kanske hon i framtiden skulle undvika att taetten till sjöbo, eller undvika att åka med den när han gjorde det; typ gå av bussen när hon fick syn på honom. Hans intryck av henne var att hon var en sprallioclivsbejakande. Perfekt för honom- yrhättor var hanstyp av favorittjej. Men han satt alltså och funderade på hur han skulle kunna bli hennepojkvän, men utan att besvära henne så mycketatt de aldrig skulle ses igen. Det måste var ungefär 25 årsålderskillnad på dem och vår huvudperson var31. Det kunde ju tänkas att hon var intresserad av henne, hennesleende... hennesögön som sadehonom att hon kände igen honom (säkert som den där KUFEN), det fanns en antydan där, men var den sann? Någonting sade honom att hon var väl inte kär i honom heller, varför hade hon annars inte sagt minsta lillord till honom? Han önskadeom han visste ifall han var snygg i henneögon ellerinte. Han brukade se sig själv i ögonen och tycka att han var snygg, men eftersom han inte var homosexuell, tycktehan sig inte kunna veta, huruvida han verkligen var snygg eller inte -och framför allt- tyckte den här tjejen att han var snygg?  Vilken typ av killar kunde hon tänkas dra sig till? Speciellt som hon kunde känna sig besvärad av om han inledde ett samtal med henneoch så skulle de i värsta fall aldrig ses mer. Han såg henne hellre på bussen ibland, fastän att han aldrig sade något till henne, för hon väckte hans lust, hellre det än att aldrig ses mer. Ja, han såg henne på bussen ibland, fastän han aldrig konverserade henne, men hon väckte hans lust, hellre det än att aldrig mer ses. Det är ju ändå förbjuden frukt. DEt där med kommunikation tyckte han var en jobbig bit. Hur är man naturig i en onaturlig situation, kunde han fråga sig själv ibland. För han ansåg det onaturligt att ta kontakt med folk han inte kände, han tycvkte det kändes olustigt. Därtill hade han det svårt att vara spontan och otvungen. Och även om han själv varit med om att främlingar prata medhonom, så tyckte han att det barahade känst udda och konstigt och olustigt, för han menade på - vadville de egentligen?  Han funderade över möjligheten över att hon skulle vara intresserad av honom.

Det vore underbart, tänkte han. Men han undrade också vad i rimlighetens namn hon kundfe se i honom isåfall.  Jag är nog inte snyy, tänktehan. Egentligen. Åtminsone inte i hennes ögon. Han funderade på det att han var någraår äldreän henne. Om han bara på något sätt kunde ta redapå ifall hon är intresserad eller inte. Om han bar kunde komma på något vettigt att säga tilll henne. Men hans hjärna refuserade som olämpliga och en del som obscena. Skulle hon kunna vara intresserad av mig, tänkte han, peti moi? Det är en omöjlig kärlek hade alla sagt honom som han hade talat med, dvs underläkare, läkare, överläkare, psyloger och gud vet allaproffstyckare. Ändå var han blinövertygad om att det iuntealls var en slutgiltig omöjlighet, han tänkte att det måste finnas en situation där det är möjligt. Forskningen kommer att komma fram till det vad det lider - att det är möjligt.  de vet det säkert redan men hemlighåller det Han satt alltså där på bussen och dissade förslag efter förslag och tänkte på huronaturligt det är att prata medfrämlingar, i värstfall kundeman bli våldtagen eller rånad eller mördad.. Han lade märke till den snyggatjejen i sätet framför honom. En snygg tjej som var mer i hans ålder. Hon hade trefingrar på enafingret, två på ett annat finger och ytterligare ett på ett tredje finger. Han kunde ju fråga henne om hon samlar på ringar och om där var något slags ringar hon föredrog´, men han förbletys ochanklagade sig själv för att han var för jävla feg. Mesig, snäll, beskedlig, en nolla och en idiot, en satans pajas. Ingenting kunde han göra, anklagadehan sig själv, skulle han barasittahär och vänta tills de av honkön började konversera honom, eller? Nå isåfall kanske han fick vänta hela livet! Han tänkte att han måste våga takontakt, undvik bara de som ershotfulla ut.  Tråkigt nog regnar det inte snygga tjejer - och omde gjorde det, skulle de säkert varafridlysta.

Du kan inte hoppa repnmed dffin gud du kan inte spela Whist med hen, du kan inte bjuda ut heh på middag. Du säger att du kan be för honom, men ditt svar är bara kompakt tystnad, lyssntill vad din egen hjärna att säga istrället, det känns en aning mer effektivt. Gör som du vill skall vara lagen hela, vi behövfer inga låtsaskompisar. Om disken rasar och allt bestick går söndsedr var det guds förtjänt då? Om du svara ja, betyder det att du tjänar djävulöens ondda handlingar - nej nu ska jag ta lite fler narkotikaklassade piller, det är iallafall mer intressant en den här diskussionen. Må satan vara med er!

Tjena mors i stugan! Är det inte konstig att somliga har en låtsaskompis som de kallar gud? Men jag har också en låstaskompis, Mollgan kallar jag honom. Jag styr inte över honom ocvh han styr inte över mig, vi är bara vänner. Han ställer inga omöjliga krav på mig. Han vill inte att jag spränger mig själv i luften, han vill inte att jag kör in flygplan i World trade center. Men mamn kan ju inte hitta på så mycket med en låtsaskompis, spränga sig sjäölv i luften tillexempel, eller fluga i i worldtrade center. Tjingeling bastatards för nu har jag inte ner att skriva,