Jag har aldrig varit särskilt religiös, ifall någon frågar mig ifall jag tror på bibeln, svarar jag på skämt att jag tror på Pestens Tid av Stephen King; jag tycker det är samma sak - kioskdeckare som kioskdeckare. Jag har kollat igenom bibeln och begriper då rakt inte hur någon kan komma till tro just genom den sagoboken. Gud framstår ju som en fruktansvärd tyrann som, förbannar människor i tre generationer framåt. Det är samma sak som om någon i vår tid skulle dömas för ett "brott" och får sitta av straffet tills han dör på fängelset, men sedan får även hans son sitta av sin faders straff tills han dör i fängelset och sedan får hans barnbarn sitta av straffet, tills han dör i fängelset. Så psykiskt störd framstår gud i bibeln. Är det förresten någon som vet vad det här "gud" är för något?

Gud framstår ju som en psykopat i bibelns gamla testamente och han säger själv i de tio budorden att han (2 Mos 20:5) är en nitälskande gud -en narcissist med andra ord. Men nu är det andra tider, gud ser mellan fingrarna med allt som sker, vad ont människan än utsätts för. Gud är likgiltig och det är också en form av ondska, åtminstone när den utstrålar från gud, som lika gärna kunde strya oss som marionetter om han bara ville.

Vi måsta alltså lita till oss själva. Satan kommer inte heller att hjälpa oss. Vi människor ska inte ha några ledare alls, all makt är av ondo! Satan är i själva verket guds skugga, som gud gav liv åt för sällskaps skull, men de blev osams. Det är inte svårt att se att denna skugga är sidor hos gud själv, som han inte vill erkänna att han besitter (det är han för fin för). Satan är inget annat än guds egna dåliga sidor.

Det berättas i Jobs bok hur Åklagaren (ett av satans många namn i bibeln) kommer fram till gud och frågar om han, alltså åklagaren, inte kan få nöjet att mobba Job lite grand. Åklagaren kan alltså inte göra Job illa utan att han har guds medgivande och gud ger gång på gång sitt medgivande; alltså var det guds vilja att jävlas med Job, eftersom han lät det ske. Själv kan han ju inte haft någon anledning att trakassera Job, gud fick ju sin ändtarmsöppning slickad av Job varje dag mellan kl: 12:00 och 14:00. Typ.

Allt vi gör utgår alltså från denna högsta makt, gud, vare sig det är "ont" eller "gott", för gud (eller vem som är världens högste härskare) förhindrar det ju inte; alltså är allt som sker guds vilja. Vad som är "ont" och "gott" är förhandlingsbart, för varje människa har sin uppfattning om det som hen vill indoktrinera sin nästa om att just den eller den övertygelsen är den enda riktiga, men allt beror på vad man har att jämföra med. Det finns egentligen inget sådant som "ont" och "gott", allt utstrålar från samma kraft, allt är vilja.

Gud ingriper inte i någonting människan gör, alltså måste allt vara okej, för han är ju ändå allhärskaren och kunde mycket väl fördöma vårat handlande om han bara ville, men det gör han inte och alltså är vi alla befriade från skuld; gud vill det, så gör vad fan du vill, för gud har gett sitt medgivande (den som tiger samtycker) och inget som utgår från honom kan väl vara "orätt" eller "fel"  eftersom det finns så många "fel" och "orätt" att leva efter att man kan bli alldeles förvirrad; och gud ingriper inte och talar till oss, hela mänskligheten, vad som är "ont och "gott"; gör således precis vad ni vill - gud vill det!

Inget vi gör kan vara synd, eftersom allt vi gör och säger och tänker utgår från gud. Vi har ingen egen vilja, människan är ett djur, kanske det ondaste av dem alla. Varför slösa bort detta liv på ett högst eventuellt nästa liv eller ett liv i paradiset? Du kan ju inte ens vara helt hundra på att du valt rätt övertygelse. Döden är slutet enligt mitt sätt att se. Lev livet fullt ut medan du lever, för livet kommer inte att gå i repris. Jag lever på ren jävelskap, för att Du skulle bli skadeglad om jag ändade mitt liv och den glädjen unnar jag dig inte.

Om gud är den högste skulle han förhindra sådant han vill inte ska ske, annars vore han ju inte den högste, om han inte har sista ordet. Det är förresten mycket mer komplicerat och oförutsägbart att leva än att vara död. Du vaknar upp vaje morgon och vet inte vad dagen har i sitt sköte förrän du går och lägger dig på kvällen igen. Döden är ingenting. Vila. Det är vad döden är. Låt människan göra som hen vill, istället för att låta vänstra hjärnhalvan skapa en massa osanna berättelser om hur det faktiskt inte är - det är i själva verket bara hjärnspöken.

Jag bekänner mig varken till gud eller djävul, om jag bekänner mig till något så är det till min egen vilja. Det här "gud" är ingenting annat än ett sökande inom var och en efter sanning och enhet. Jag är min egen frälsare! Ingen annan kommer ju att göra livet bättre för mig åt mig, det kan jag bara göra själv, eller hur? Nu tänker säkert något kristet spån att: "om du tänker så går du satans ärenden." Jaha, so what? Änsendå isåfall? Vad som är viktigast för mig är att jag får leva mitt liv som JAG vill. Om helvetet fanns, skulle jag gladeligen brinna i helvetet för satan.

Det här är egentligen bara mina åsikter, inte tänkt som politik eller religion. Jag ska alltså, enligt de kristna spånen, brinna i helvetet, på det att jag får leva ett helt fritt liv. Jag ska alltså leva som en jävel och dö som ett odjur. Låter som ett bra avtal. Nu kan jag tänka mig att den intellektuella undrar: HUR MÅR DU? EGENTLIGEN? Jo, tack! Jag mår alldeles utmärkt, bättre än vanligt, jag har ju återupptäckt friheten, MEN HUR MÅR DU? Känner du dig kanske väldigt ofri? Maktlös, vilsen och rädd? Jag kan tänka mig det.

Jag har levt i 37 år och alltid fått förneka den jag är, för att inre sökande efter sanning och enhet, vet vad det skulle vara för mening med det. Nu ska jag leva livet fullt ut och göra precis vad fanjag får för mig och den/de som inte gillar det kan fara åt helvete! I am evil I´m the Deicide and I killed the Lord I will kill the world in another form nail him! Jag är befriad. Inte frälst. Befriad. Jag planerar ingenting, det är inte vad jag försöker säga med detta inlägg, men det som sker det sker och jag tänker ta första bästa chans att leva ett värdigt liv, enligt vad JAG tycker är värdigt.

Det är värdigt att vara fri och det tänker jag vara helt och hållet. Människan måste få göra det hen tycker är rätt, oavsett vad någon annan hen tycker är rätt. Jag tar alltså ingen hänsyn till vad som står i lagboken, utan min egen vilja är min enda lag. Se mig som en bomb gjord av hat, se mig som en ettrig piraya. Jag är satanarkist. Förbud tuktar friheten. Det är inte anarkism jag skriver om, för då hade det hetat: gör vad du vill bara det inte skadar någon annan.

Jag är strikt emot anarki, eftersom det då hade varit en pöbel som bestämt vad som är rätt och fel. och man hade blivit straffad (läs: misshandlad) därefter och alla som lade sig i misshandlandet skulle anses vara fiender till anarkismen och fått stryk de med. Med en skenhelig mask av politisk korrekthet skulle pöbeln göra livet till ett surt helvete för alla. Mer bevänt än så var det inte med den frihetsläran.

Alltså: Fredagen den 30 november 2012 identifierar jag mig som satanarkist. Jag har plockat fram Djävulens kort ur tarotkortleken och bär den vart jag går i byxfickan, som en symbol för min nyvunna frihet. THIS REALLY IS THE AGE OF SATANARKISM!!!

Ursäkta ,ig, jag var så himla kemisk igår. Skulle ju ha skrivit ner författarnas namn på titlarna också!

Tornet: Richard Martin Stern. Handlar om en som tar sig in i en byggnad för att förstöra den och där är en hel del action...

Demonen: Ruth Rendell. Målar upp en bild a´v en psykopat som är utåtagerande, spännande och helt klart läsvärd.

Ondskan: Jan Guillou. Handlar om en kille som brukar få stryk av sin pappa av alla möjliga konstiga anledningar. Han är utåtagerande i skolan och tvångsförflyttas till ett internat där allting sköts helt annat än snyggt. Ett måste att ha läst!

Okej hey so long SÖTISAR!